Bo Lindström berättar om Ockelbobåtarna

 
 
Min erfarenhet av snabbgående båtar var ungefär en månad gammal och Eriks var väl om möjligt ännu Kortare. Men bygga nya sportbåtar, det skulle vi.

Efter mitt besök i Ockelbo (se ViB 6-97) dröjde det inte länge förrän Erik Lundgren kom ned till Stockholm för att vidare diskutera planerna med min chef Nils Kristensson. Vi förklarade att vi var i ett skriande behov av båtar till våra motorer och att vi kunde köpa upp varenda båt Erik lyckades producera. Erik förstod snart vårt problem och att vi var seriösa och ett “gentlemäns agreement” i form av ett handslag gjordes upp. Inte ett papper eller kontrakt skrevs.

Nästa problem var mera konkret. Hur skulle båtarna egentligen se ut? Min erfarenhet av snabbgående båtar var ungefär en månad gammal och Eriks var väl om möjligt ännu mindre. Vi var i alla fall överens om en sak. Den första båten skulle vara en sportbåt för våra större motorer på 30, 45 och 60 hk. Efter mötet åkte vi ned till Kungliga Motorbåt Klubbens brygga vid Djurgårdsbron för att skaffa lite inspiration bland alla de båtar som låg där. Och vi tittade och tittad, diskuterade och jämförde. Vi åkte runt till den ena båtklubben efter den andra. En båt som föll oss i smaken var byggd i plast på Marieholms Bruk. Den hette Sweet Sixteen och var byggd efter amerikanska förebilder. Den vore något att efterlikna. Så småningom kom vi fram till att den första båten skulle vara ca 4~5 meter lång och ungefär 1.8 meter bred. Så långt var det bra men vem skulle rita båten?

Lösningen blev enklara än vi anade från början. Det vi letade efter hittade vi i tidskriften Populär Mekanik. Därifrån beställde Erik ritningar och byggnadsbeskrivningar på en plywoodbåt, precis i den storleksklass som vi sökte. Ritningarna kom hem till Ockelbo och det var “bara” att sätta igång. Erik Lundgren var på många sätt ett tekniskt geni, samtidigt som han var en god organisatör. Med andra ord en mycket god innovatör Det dröj de Inte länge förrän en plugg fanns färdig för avgjutning och vid det tillfället var jag på besök i Ockelbo En ingenjör Andersson från Scandinavian Glasfiber var också närvarande som sakkunnig och rådgivare till Erik. Nu gällde det att få fram en skrovform. Även om glasfiber som material var känt, så var det fortfarande i materialets barndom. Många obekanta faktorer fanns fortfarande med i spelet; vilken materialtjocklek krävdes i skrovet, hur skulle förstärkningar och dylikt se ut mm, mm.

Under sommaren och hösten var jag ofta på besök i Ockelbo. Sakta men säkert såg jag båten växa fram. När väl skrovet var klart påbörjades omedelbart pluggen till däcket. Fördäcket blev ganska långt. Sittbrunnen delades upp med ett ryggstöd för den främre soffan, integrerat i däcksformen. En mycket elegant och stark lösning tyckte vi. Längs bak fanns en tvärgående soffa med plats för två. Plats för tank och batteri fanns under akterdäcket.

Kronan på verket var de fenor som snyggt avslutade däcket mot akterspegeln. Fenorna var en avgjutning av fenorna på en amerikansk Studebaker. Den första båten var klar på senhösten 1958 och döptes till Mobåt efter Erik Lundgrens födelseby Mo by.

Mobåt var en värdig sportbåt med skinande vitt skrov, blått däck och vackert röda fenor. Den var kanske lite platt i botten, 10-12°V, men å andra sidan var den mycket lättplanande. Med en 45 hk Mark 58 på akterspegeln låg toppfarten väl över 30 knop.

Allt eftersom båtarna blev klara, betalade NKK dem. Ockelbo Lundgren AB var ännu inget stort företag med bara 4-5 anställda. Från hösten 1958 till sensommaren -59 fick Erik fram 30-talet båtar. Ferrari-karosserna tillverkades också och inte nog med det - ytterligare en båtmodell togs in i produktionen. Någon gång under hösten -58 kontaktades Erik av två andra bilåkare i fortkörarklassen nämligen Artur Wessblad och Åke Westerlund, sedermera kända profiler i båtbranschen. De undrade om inte Erik kunde bygga en båt åt dem. En av deras kompisar, den kände Kilaforssonen Uffe Norinder, hade tagit hem en ny sportbåt från USA döpt till Sea-Fun. Varför inte, tyckte säkert Erik.
Formar togs fram och skrov och däck började tillverkas. Skrov och däck sändes sedan till Stockholm för slutmontering av Åke och Artur, ett arbete som speciellt Åke hatade att göra.

På båtmässan 1959 i Ostermans marmorhallar presenterades de första Ockelbo-båtarna under pompa och ståt. Det var en stolt Erik Lundgren som etablerade sig i båtbranschen med Ockelbo Mobåt och Sea-Fun. Själv var jag mycket glad att ha fått fram båtar till mina kunder. Samtidigt hade jag varit med om födelsen av ett båtvarv på mycket nära håll. Under de första 4-5 åren var NK Kristensson Ockelbo Lundgrens exklusiva kund och under denna tid utvecklades ett stort antal nya modeller. i mitten av 60-talet tillkom även Elektrolux och Gösta Berg som stora kunder hos Erik. Även Philipsons Marina, som under ett antal år etablerade sig som marinhandlare i Augustendal, var stora och välkomna kunder. Den första båten, Mobåt, fick ett kort liv under säsongen 1959 med en tillverkning av 30 till 40 båtar. Under våren och sommaren arbetades det intensivt med att vidareutveckla båtprogrammet. Skrovformen till Mobåt ändrades och gjordes om med en skarpare V-botten och däcket fick en modernare form.
Den nya båten döptes till Riviera och introducerades 1960. Den tillverkades under flera år innan den ersattes med Ockelbo T 16. Riviera var en vacker och stilren sportbåt med fem sittplatser och en snyggt kurvad panoramaruta. Oftast var skrovet vitt och däcket svagt gult.
Under 1959 hade också en något mindre båtmodell på 13 fot tagits fram. Den döptes til T13. NKK fick ett antal T13 levererade under säsongen 1960 och jag tog personligen ut en T13 för att känna på den. Jag monterade en kanske lite väl stor 45 hk Mark 58, som gav båten farter uppåt 35 knop. Två gånger under sommaren slog jag runt med ekipaget. Det var en erfarenhet och vi konstaterade att slagvägaren var för djup i förskeppet och båten togs ur produktion.

T13 var i alla fall föregångare till T14 som blev en fin liten sportbåt och en riktig Ockelboklassiker, lämplig för motorer mellan 30 och 50 hk. Från säsongen 1960 kan mansäga att Ockelbo var etablerat som båtbyggare på den svenska marknaden och under de följande åren tillkom en mängd nya modeller.

Erik Lundgren var naturligtvis klok nog att söka hjälp när det gällde den vidare utvecklingen av båtprogrammet. En som hjälpte till med skrovdesignen var Curt Carlsson, känd Roslagsloppsgeneral och vid den tiden varvsägare i Grisslehamn.
Det var han som konstruerade T16 med det dubbla V-et, som sedermera kom att bli kännetecknande för nästan alla övriga planande Ockelbomodeller som t ex B16, T17 och DC21. En annan person som i hög grad satte sin prägel på Ockelbobåtarnas utformning och design var en av Sveriges verkliga båtgurus, Bengt 0 Allskog, som var en ofta sedd gäst i Ockelbo. Att se Benke inspirerad leka fram sina designidéer med sin penna är en happening av stora mått. Det var han som t ex ritade den första styrpulpetbåten i norden, vilken kom 1965. Den blev en omedelbar succé och kopierades friskt av båtbyggare världen över. Eller tag C20 med sin runtomgående vindruta och den smarta L-soffan i sittbrunnen innehållande pentry och diskho och med den berömda targabågen som sedan bildade skola. Så nog är Bengt 0 Allskog värd mer än en honnör som designer, han var en mycket viktig del av utvecklingen av Ockelbobåtarna.

Båtflottan kom inte bara att bestå av snabbgående motorbåtar för stora motorer. Ockelbos klassiker på småbåtsfronten måste fortfarande betraktas som moderna och de är utan tvivel mycket vackra i sin form. Det började med den lilla B14, som senare också fick ett fördäck och då hette Ockelbo Folka.
Sedan kom B11, som utrustad med en 10:a på akterspegeln var en funktionell vattenskidbåt för unga tjejer och killar. Senare tillkom även en annan klassiker, B15, en stor öppen roddbåt lämplig för en motor upp till 15 hk. En stadig och robust båt, perfekt för fiskaren. Formen till denna båt gjordes i mahogny på Motala Båtvarv av fenomenet Dag William. B15 fick så småningom även en hardtop i en tilläggsmodell efter önskemål av fiskeentusiaster.

Daycruisermodellerna för INU-motorer, T17, HT19, C19, C20 och DC21, är väldigt vanliga på svenska vatten men de finns även i stort antal nere i Europa. Framför allt exporterades det båtar till Tyskland, Schweiz och Holland men övriga Europa var också en viktig marknad.
20 stycken DC21 såldes även till Gabon i Sydafrika för att användas som polisbåtar. Kvaliteten på båtarna är mycket hög och det skulle vara mycket förvånande om någon båt har skrotats.

C21 var en udda variant. Endast ett tiotal båtar byggdes omkring 1969-70. C21 är en salongsbåt och jag såg en av dessa båtar i Prosa förra sommaren. Kan man säga i skick som ny så gällde det verkligen denna båt.

C24 är ännu mer unik. Den byggdes bara i ett exemplar. En 24 fots cabinbåt med flybridge. Sist jag hörde något från den var den i Eskilstunatrakten. Må detta unika exemplar vara väl hållet av sin ägare.

Denna resumé över Ockelbo Lundgrens uppgång och produktion är nog till det mesta helt överensstämmande med verkligheten. Jag tror att jag har fått med alla modeller som har direkt anknytning till den produktion som skedde i Ockelbo fram till och med december 1979 då företaget gick i konkurs. Denna konkurs ursprung går tillbaka till januari 1976 då Sjöfartsverket gick ut till svensk press med ett underkännande av båtarna enligt Nordiska normer. Ockelbo Båtar AB, som bolaget då hette, vann i en process mot Sjöfartsverket med hjälp av advokat Henning Sjöström. Han bevisade med hjälp av specialister att den handupplagda produktion som kom från Ockelbovarvet. mer än väl uppfyllde de krav som ställdes för båtbyggnation enligt Nordiska normer. Den ekonomiska skada som under dessa 6-7 månader 1976 (då värderad till 4 -5 milj kr) gick aldrig att återhämta och från statens sida fanns ingen kompensation att få.

Men Ockelbos namn lever vidare med råga i alla de fina båtar som fortfarande är till glädje för sina ägare.

Bo Lindström berättar inifrån hur Ockelbobåtarna växte fram.

Text och bild är hämtat från ”Vi Båtägare” Nr 7/8 1997
Bo Lindström
Första båtmodellen "MoBåt"